mammatilljack.blogg.se

Tänkte skriva ner min förlossningsberättelse, det är i och för sig 4,5 månad sedan. Men jag ska skriva det jag kommer ihåg och hur jag kände och upplevde saker.

 

Det började med att jag gick över tiden, Jack var beräknad till den 3 juni. Men när ingen bebis hade tittat ut den 19 juni så beslutades det för igångsättning. Klockan 9,00 den 19 juni 2012 skrivs vi in på Halmstad BB. Jag hade under natten innan haft lite förvärkar, och jag hoppades in i det sista att det skulle starta av sig själv. Men icke!

 

När jag fått bytt om och lagt mig i förlossningssängen så kom en läkare och undersökte mig. Jag var tydligen öppen ungefär 1,5cm och livmodertappen var mjuk, så förvärkarna på natten hade gjort någon nytta iallafall.

Det beslutades att de skulle sätta in en ballong, och läkaren sa att var tredje timme skulle de komma och dra lite i den. Men 20 minuter efter att ballongen satts in så blev jag akut kissnödig. Väl på toan så känner jag hur ballongen ramlar ur. Så på 20 miuter öppnar jag mig till 3cm. Lätt som en plätt tänkte jag. Ha, det skulle jag aldrig tänkt.

Värkstimulerande dropp sätts runt 11 tiden, och ganska omedelbart får jag j**ligt ont. De tar också hål på hinnorna. Vattnet forsar ur mig och det var fruktansvärt obehagligt. Dagen går, och de ökar droppet hela tiden. Ajajaj! När klockan är 15,00 så ringer Robin efter min mamma som skulle vara med på förlossningen. Och när hon kommer upp har jag så ont att jag börjar med lustgasen. Läskigt som tusan i början, men efter ett par värkar börjar jag lära mig. Och gud vad härligt det var. Tydligen har jag legat och dratt en massa skämt och varit allmänt rolig haha.

 

Natten närmar sig, och jag har i stortsätt inte öppnat mig en milimeter till. Har bara fruktansvärt ont.

De stänger av droppet för att jag ska få vila, men värkarna fortsätter. Jag är helt slut vid det här laget, och ber om eda. Men det var mitt i ett skiftbyte, så jag fick vackert vänta en timme till.

Tillslut kommer narkosläkaren och sätter edan. Robin håller på att svimma när han ser nålen haha.

Men inte ens edan fick värkarna att upphöra. Jag hade hela tiden värkar på vänstersida. Så jag fick ingen sömn den natten. Vid 5 på morgonen sätter de i gång droppet igen. Det gick väldigt långsamt hela morgonen sen. Men vid 11 så börjar det hända grejer. Jag börjar så sakteliga öppna mig mer och mer. Vid 1 tiden är jag öppen 8 cm och börjar känna ett fruktansvärt tryck neråt. Bm säger att jag kan trycka på försiktigt, men ingenting händer.

 

klockan 14 skickar mamma iväg Robin för att äta, då han inte ätit på flera timmar. Läkaren kommer in och undersöker mig igen, jag är öppen 10 cm men Jack sjunker inte ner. De märker att han börjar må väldigt dåligt, då hans hjärtljud ökade jätte mycket. Det beslutas att det ska bli akutkejsarsnitt och mamma får ringa Robin i allhast. Jag körs in i operationssalen, och där håller de på att renovera taket. Så arbetarna får snabbt som attan ut där ifrån.

 

Jag får ny bedövning i ryggen eftersom edan inte funkat. Och då kommer Robin in, han såg mer rädd ut än vad jag kände mig. (jag var ganska borta efter att ha andats lustgas i nästan ett dygn).

Jag kände hur de ryckte och slet i min mage och plötsligt hör jag en bebis skrika. Kändes fruktansvärt sjukt att det var mitt barn, men samtidigt kände jag en lättnad. H*n levde.

 

Robin följde med barnmorskorna ut till barnrummet och jag fick ligga kvar medans de sydde ihop mig. Jag visste då inte om jag fött en dotter eller son. Jag frågade flera gånger, men de hade inte kollat efter. Eftersom det skulle gå så fort som möjligt då de trodde h*n var sjuk.

 

Efter några minuter kommer Robin in med en stor handduk i famnen, och när jag frågar vad det blev. Så svarar han med tårar i ögonen.

- Det blev en Jack.

Lyckan var total!

 

Den 20 juni föddes han. Klockan 14,37 4175g och 54cm. En välskapt liten kille.

 

Efteråt på BB kände jag mig inte alls bra bemött. Det var många som födde samtidigt och jag kände mig väldigt bortglömd. Robin fick inte heller sova hos oss någon natt. Så efter två nätter så valde jag att åka hem. Det ångrar jag nu i efterhand. Jag var verkligen inte redo.

 

När Jack var 8 dagar fick jag livmodersinfektion. Det gjorde nästan ondare än att vara nyförlöst med kejarsnitt. Men som tur var så upptäckte jag det i tid, så en rejäl pencillinkur så blev jag frisk igen.

 

Nu njuter jag för fullt av att vara mamma åt min underbara pojke. Även om det absolut inte alltid är en dans på rosor.